Man får inte säga det sista ordet före det näst sista

Jag lägger gång på gång märke till hur gammaltestamentligt jag tänker och känner; så har jag också läst mycket mer Gamla testamentet än Nya testamentet de senaste månaderna.

Bara när man rätt känner Guds namn outsäglighet, har man rätt att uttala namnet Jesus Kristus; bara när man älskar livet och jorden så, att allt tycks förlorat för en när det är slut, har man rätt att tro de dödas uppståndelse och en ny värld; bara när man låter Guds lag gälla sitt liv, kan man också våga tala om nåden, och bara när Guds hämnd och vrede mot sina fiender får äga oinskränkt giltighet, kan något av förlåtelse och fiendekärlek beröra våra hjärtan.

Den som alltför snart och direkt vill tro och känna nytestamentligt, är efter min mening ingen kristen.
Man kan och får inte säga det sista ordet före det näst sista.

– Dietrich Bonhoeffer, ”Motstånd och underkastelse”, skrivet i fängelse julen 1943

Om ritualer

[The Middle English word solempne] means something different, but not quite different, from modern English solemn. Like solemn it implies the opposite of what is familiar, free and easy, or ordinary. But unlike solemn it does not suggest gloom, oppression, or austerity.

The Solempne is the festal which is also the stately and the ceremonial, the proper occasion for pomp — and the very fact that pompous is now used only in a bad sense measures the degree to which we have lost the old idea of “solemnity.” To recover it you must think of a court ball, or a coronation, or a victory march, as these things appear to people who enjoy them; in an age when every one puts on his oldest clothes to be happy in, you must re-awake the simpler state of mind in which people put on gold and scarlet to be happy in.

Above all, you must be rid of the hideous idea, fruit of a widespread inferiority complex, that pomp, on the proper occasions, has any connexion with vanity or self-conceit. A celebrant approaching the altar, a princess led out by a king to dance a minuet, a general officer on a ceremonial parade, a major-domo preceding the boar’s head at a Christmas feast — all these wear unusual clothes and move with calculated dignity. This does not mean that they are vain, but that they are obedient; they are obeying the hoc age which presides over every solemnity.

The modern habit of doing ceremonial things unceremoniously is no proof of humility; rather, it proves the offender’s inability to forget himself in the rite, and his readiness to spoil for every one else the proper pleasure of ritual.

— C. S. Lewis, A Preface to Paradise Lost, s. 17

Om dålig exegetik

”Den bibliska exeges, som vi traditionsenligt bedriva i våra akademiska föreläsningar, består till formen av bara enstaka för sig stående förklaringar vi göra till texten. Är en punkt avklarad, så behandlas nästa, som sakligt kanske inte alls har något med den första att göra, men som dock tycks höra hit, emedan texten ger anledning till det.
Så kan det hända, och det händer ofta, att exegeten för samman först en textkritisk anmärkning, varvid han kanhända tar tillfället i akt att behandla förhållandet mellan den syriska och gammaljudiska översättningen, sedan en grammatisk finess, låt oss säga om betydelsen av en accent, en finess, som visserligen icke är avgörande för förståelsen av bibelordet…
Och så går det vidare med en hart när oöverskådlig mängd detaljer, som särskilt måste förvirra nybörjaren, och som heller icke, efter vad erfarenheten visar, riktigt tillfredsställer den längre komne… men det värsta är, att till följd av allt det mångfaldiga, som man får höra av exegeten, ett löper risken att bli oförklarat kvar: nämligen texten!”
-Hermann Gunkel
(Ziele und Methoden der Erklärung des Alten Testaments. Reden und Aufsätze, 1913, s. 11), citerad (och översatt) i ”Gamla testamentet och förkunnelsen”, 1965 av Samuel Nyström.

Gnostiker, kristna och dygd

”This school [of Gnostics], in fact, is convicted by its neglect of all mention of virtue: any discussion of such matters is missing utterly: we are not told what virtue is or under what different kinds it appears; there is no word of all the numerous and noble reflections upon it that have come down to us from the ancients; we do not learn what constitutes it or how it is acquired, how the Soul is tended, how it is cleaned.
 
For to say “Look to God” is not helpful without some instruction as to what this looking imports: it might very well be said that one can “look” and still sacrifice no pleasure, still be the slave of impulse, repeating the word God but held in the grip of every passion and making no effort to master any.
 
Virtue, advancing towards the Term and, linked with thought, occupying a Soul makes God manifest: God on the lips, without a good conduct of life, is a word.
 
(Plotinus, ”Enneaderna”, II.9.16)
 
Den här kritiken mot en viss skola av gnostiker, från en hednisk nyplatoniker, skulle nog även ganska väl passa in på vissa former av trosutövning idag…

Bävar du då inte?

”Säg inte: ‘Hur kan Treenigheten vara en treenighet?’ Ty Treenigheten är outrannsaklig. Vill du utforska Gud, så beskriv först för dig själv allt som är ditt. Hur finns din själ till, hur rör sig ditt förnuft, hur frambringar du ordet? Om du inte förstår det som är inom dig, bävar du då inte för att utforska det som finns ovanför himlarna?”

-Johannes Damaskenos, ”Den ortodoxa tron”

Carnis resurrectionem

Till h. Makrina d.y.

Där inget vatten finns
Vill inget levande vara
De okroppsliga andarna
Kan beröra
Men inte beröras

Vad är skillnaden mellan en salig och en osalig?
Är det inte just detta –
Den är salig, som har berörts?

Den som inte kan få liv
Kan inte heller ge liv
Den kan bara ge av sitt mörker, av sin brist
Den som fått ljus
Ger ljus
Är ljus

Extra carnem nulla salus

”Man”

Det här talet om vad ”man” (eller ”en”, om ni så vill) gör och tycker, är ändå rätt spännande. Vad försöker man oftast säga med det? Ibland säger folk: ”Säg ‘jag’ istället, det är ju det du menar!”
 
Även om det ligger något i det (för man tenderar ju att utgå från sig själv i det mesta), vore det samtidigt att ge efter för mycket åt relativismen. En ”man”-mening tenderar att vilja tala om något större. Men samtidigt tar det emot att ta in storheter som ”mänskligheten” istället.
 
Kanske ordet ”man” betyder ”jag och troligen människor i en motsvarande situation”. Jag tror att det är så jag vill använda ordet. Det börjar med jaget, men har potentialen att växa till att innefatta många fler. Kanske hela mänskligheten.
Samtidigt är det inte alla som är intresserade av att göra de här begränsade anspråken med ordet. Det är ett halt ord, som gärna slinker sig in att normera så många människor och så stora sammanhang det kan. För att fylla alltet med egot.