Om dålig exegetik

”Den bibliska exeges, som vi traditionsenligt bedriva i våra akademiska föreläsningar, består till formen av bara enstaka för sig stående förklaringar vi göra till texten. Är en punkt avklarad, så behandlas nästa, som sakligt kanske inte alls har något med den första att göra, men som dock tycks höra hit, emedan texten ger anledning till det.
Så kan det hända, och det händer ofta, att exegeten för samman först en textkritisk anmärkning, varvid han kanhända tar tillfället i akt att behandla förhållandet mellan den syriska och gammaljudiska översättningen, sedan en grammatisk finess, låt oss säga om betydelsen av en accent, en finess, som visserligen icke är avgörande för förståelsen av bibelordet…
Och så går det vidare med en hart när oöverskådlig mängd detaljer, som särskilt måste förvirra nybörjaren, och som heller icke, efter vad erfarenheten visar, riktigt tillfredsställer den längre komne… men det värsta är, att till följd av allt det mångfaldiga, som man får höra av exegeten, ett löper risken att bli oförklarat kvar: nämligen texten!”
-Hermann Gunkel
(Ziele und Methoden der Erklärung des Alten Testaments. Reden und Aufsätze, 1913, s. 11), citerad (och översatt) i ”Gamla testamentet och förkunnelsen”, 1965 av Samuel Nyström.

Gnostiker, kristna och dygd

”This school [of Gnostics], in fact, is convicted by its neglect of all mention of virtue: any discussion of such matters is missing utterly: we are not told what virtue is or under what different kinds it appears; there is no word of all the numerous and noble reflections upon it that have come down to us from the ancients; we do not learn what constitutes it or how it is acquired, how the Soul is tended, how it is cleaned.
 
For to say “Look to God” is not helpful without some instruction as to what this looking imports: it might very well be said that one can “look” and still sacrifice no pleasure, still be the slave of impulse, repeating the word God but held in the grip of every passion and making no effort to master any.
 
Virtue, advancing towards the Term and, linked with thought, occupying a Soul makes God manifest: God on the lips, without a good conduct of life, is a word.
 
(Plotinus, ”Enneaderna”, II.9.16)
 
Den här kritiken mot en viss skola av gnostiker, från en hednisk nyplatoniker, skulle nog även ganska väl passa in på vissa former av trosutövning idag…

Bävar du då inte?

”Säg inte: ‘Hur kan Treenigheten vara en treenighet?’ Ty Treenigheten är outrannsaklig. Vill du utforska Gud, så beskriv först för dig själv allt som är ditt. Hur finns din själ till, hur rör sig ditt förnuft, hur frambringar du ordet? Om du inte förstår det som är inom dig, bävar du då inte för att utforska det som finns ovanför himlarna?”

-Johannes Damaskenos, ”Den ortodoxa tron”

Carnis resurrectionem

Till h. Makrina d.y.

Där inget vatten finns
Vill inget levande vara
De okroppsliga andarna
Kan beröra
Men inte beröras

Vad är skillnaden mellan en salig och en osalig?
Är det inte just detta –
Den är salig, som har berörts?

Den som inte kan få liv
Kan inte heller ge liv
Den kan bara ge av sitt mörker, av sin brist
Den som fått ljus
Ger ljus
Är ljus

Extra carnem nulla salus

”Man”

Det här talet om vad ”man” (eller ”en”, om ni så vill) gör och tycker, är ändå rätt spännande. Vad försöker man oftast säga med det? Ibland säger folk: ”Säg ‘jag’ istället, det är ju det du menar!”
 
Även om det ligger något i det (för man tenderar ju att utgå från sig själv i det mesta), vore det samtidigt att ge efter för mycket åt relativismen. En ”man”-mening tenderar att vilja tala om något större. Men samtidigt tar det emot att ta in storheter som ”mänskligheten” istället.
 
Kanske ordet ”man” betyder ”jag och troligen människor i en motsvarande situation”. Jag tror att det är så jag vill använda ordet. Det börjar med jaget, men har potentialen att växa till att innefatta många fler. Kanske hela mänskligheten.
Samtidigt är det inte alla som är intresserade av att göra de här begränsade anspråken med ordet. Det är ett halt ord, som gärna slinker sig in att normera så många människor och så stora sammanhang det kan. För att fylla alltet med egot.